De mänskliga begränsningarna som hindrar oss från att agera

Många frågar sig varför vi är så oförmögna att förändra vår livsstituation trots att vi har mängder av fakta som tyder på att vi håller på att förstör vår värld och därmed våra barns och barnbarns framtid. Det finns några enkla förklaringar som i sig kan innebära stora hinder. Jag ska gå igenom dessa brister i den mänskliga naturen som är ett lika stort problem som det vi kommer att drabbas av.

1. Den mänskliga perceptionen

Människans perception är bra för att detektera sådant som är medelstort men mindre bra på saker som är riktigt små eller riktigt stora. Vi kan inte se atomer vilket innebär att det som sker på en mikroskopisk nivå helt passerar oss. Det vi inte kan ta in via våra sinnen har vi svårt att ta in över huvud taget och därmed tänka kring det. Saker som är så stora som planeter är för stora för att vi ska se dem som ting. Vi bor på den här planeten men vi går ändå inte omkring och tänker på att vi är på en planet och det som händer planeten förr eller senare händer oss alla. Saker som är stora som planeter passerar oss och vi klarar inte av att tänka kring det.

Vi kan med vår perception uppfatta förändring men inte förändringar som är för snabba eller för långsamma. Det som sker på en molekylär nivå är ofta för snabba förändringar för oss. Att kvävedioxid förvandlas till ozon kan vi inte uppfatta med våra sinnen men ozonets effekter kan vi uppfatta då det ger oss irriterade slämhinnor i ögon och luftvägar. Långsamma förändringar som kontinentalplattors rörelse eller klimatförändringar kan vi inte uppfatta förrän förändringen är så kraftfull att den inte går att missa.

Med dessa begränsningar i vår perception är det svårt att påvisa de negativa förändringar som sker på vår jord. Om någon säger klimförändringar eller en biodiversitetskris kan vi som bäst lyssna intresserat men vi vet inte vad vi ska göra åt saken för den är för ogripbar. Man måste personligen drabbas för att uppfatta förändringarna som påtagliga. Det är mycket påtagligare att förlora jobbet. Därför är det senare ett större bekymmer än att det kanske inte finns något liv kvar på jorden om hundra år.

De hjälpmedel som finns till buds är olika former av visualiseringar. Vi kan gör det mikroskopiska så stort att ögat uppfattar vad som sker eller öka hastigheten på processen för det som går väldigt långsamt så att vi märker skillnaden. Problemet med visualiseringar är att de inte är helt sanna eftersom de bygger på animeringar av något som visserligen finns på jorden men inte något som man kan bekräfta med sina sinnen. Dessa animeringar kan betraktas som lika falska som science fiction-filmer och enhörningar.

Det är lätt att avförda en animering. En person som har tillräckligt hög status kan säga att det bara är propaganda. Tro inte på det. Animeringarna kan vara baserade på den senaste vetenskapen men när vetenskapen inte kan bevisas med hjälp av våra sinnen är det inte mer än bara tro. Då står tro emot tro istället för tro emot vetenskap. När det handlar om tro kan man enkelt välja den tro man känner sig mest bekväm med och lyssna på vittnesbörd och argument som styrker den egna tron.

2. Det är jobbigt att tänka abstrakt

Ungefär hälften av befolkningen i de högst utbildade delarna av världen tycker om att tänka abstrakt. I alla fall till en viss grad. Det gäller särskilt dem som gillar att lösa tankenötter och korsord för att stimulera tankeförmågan. De planerar framtiden och dagdrömmer. De klarar av att tänka på orsak och verkan i flera steg. Ju mer krävande tänkandet blir desto färre är det som orkar. Det är lättare att titta på serier eller ägna tankarna åt sådant som är konkret.

De verkligt svåra problemen på vår jord är förhållandevis abstrakta och kräver att man kan tänka på orsak och verkan i flera steg. Den halva av befolkningen som inte gillar att tänka abstrakt eller inte är van vid det kommer inte att lägga tankekraft på att förstå världens allvarligaste problem. De som klarar av det gör det när de orkar eller motiveras till det på något sätt.

Om det trots våra svårigheter att ta in många problematiska processer via våra sinnen ändå finns de som väljer att tro på animeringar och simuleringar är tänkandet som krävs för att förstå problemen för svåra för många att det övertiger deras kapacitet.

Vi lever i en värld av omedelbar belöning. Om du vill titta på en rolig komedi och strunta i alla bekymmer kan du få det. Din önskan blir snabbt uppfylld. Det är omdelbar belöning. Att behöva lägga tankeenergi för att komma fram till något som kanske ändå inte leder till en snar lösning ger ingen belöning inom en nära framtid. Det är motigt att ta sig an.

3. Vad kan lilla jag göra åt saken

De flesta som har fått en viss förståelse för miljöproblemen så som slöseriet med resurser och klimaförändringen tror inte att deras insats gör någon skillnad. Vad hjälper det om just jag återvinner mitt avfall, handlar mindre prylar, äter mindre kött eller reser mindre?

Vi som lever i Sverige förbrukar mer resurser per person än flera familjer tillsammans lyckas göra i en fattig del av världen. Om jag minskar min resursanvänding och släpper ut några ton mindre koldioxid gör det en enorm skillnad. De fattiga familjerna som inte kan avvara mer kan heller inte minska så mycket på sin resursanvänding och sina utsläpp. Det är jag och du som verkligen kan göra skillnad.

Om alla gör lite kommer den totala skillnaden att bli stor. Om alla gör så mycket de kan kommer vi att rädda vår värld.

4. Inte i min bakgård

Många skriker att vi måste utvekla kärnkraften för att kunna sluta med kol- och oljekraft. Det kanske är en möjlig lösning. Men var ska vi lagra det giftiga avfallet? Alla som säger ja till kärnkraft borde vara villiga att ta emot kärnavfallet men det gör de inte. Kärnkraft är bra så länge du inte dumpar avfallet på min tomt. Helst inte i min kommun. De flesta vill inte ha kärnavfall ens i sitt eget land.

Om någon säger: "du borde köra mindre bil och resa mindre med flyg för att minska utsläppen av koldioxid". "Varför då?" blir svaret. "Vad gör det för skada?" Om svaret är att det kommer att bli mer extremväder, om vi fortsätter med utsläpp av koldioxid, som kommer att göra din källare översvämmad på hösten och din gräsmatta brun på sommaren. Detta är inte ett problem förrän den dagen då det faktiskt inträffar. Den som då tänker att det kanske är dags att sluta med bilkörning och flyg som släpper ut växthusgaser är för sent ute.

Vi vill inte ha problemen i vår närmiljö men det är först när problemen ligger vid våra fötter och vi måste ta kostnaden av att årligen få fuktskador på huset som vi reagerar. Det är väldigt sent.

Om man säger att extremväder och höjda havsnivåer gör att vissa platser på jorden inte är beboeliga längre kan man tycka lite synd om dem som inte har något hem men man vill inte ta emot klimatflyktingar. Inte i närheten av mitt hem! Om samma sak skulle drabba en själv så att vi inte kan bo kvar i våra nuvarande hem är det väldigt synd om just oss och alla borde vilja hjälpa oss.

En följd av våra begränsningar gör att vi tolkar världen på ett skevt sätt. Problemen är alltid större och värre när de drabbar oss själva direkt. Vi ser inte allvaret i motsvarande problem när det drabbar andra. Allra minst vill vi se att det är vi som är orsaken till att klimatet drabbar andra. Det är vi som har släppt ut växthusgaser i hundra år men ändå är det de fattigaste som inte har haft tillgång till olja i samma utsträckning som drabbas värst.

5. Vanor är svåra att bryta

Orsaken till att vi skaffar oss vanor, goda eller dåliga, beror på att vi försöker bli energieffektiva i vår vardag. När man väl har format en vana är den ganska svår att bryta. Man måste tydligt se hur vanan missgynnar oss och ha motivation till förändring för att en vana som oftast fungerar väl ska brytas.

Det första problemet med vanor är att om man inte ser någon anledning att bryta dem så gör man inte det. Vår perceptionen är inte till hjälp för vi ser inte de goda skälen förrän det är för sent. Problemen kräver ofta abstrakt tänkande och många vill inte gärna gör det om de inte får en omedelbar belöning efter ansträngingen. Vad kan jag göra åt saken? Det är väl ändå bättre att någon annan börjar. Så länge problemet inte ligger på min bakgård är det ingen fara. Jag fortsätter med mina vanor ett tag till.

Det andra problemet är att även om vi förstår problemen (trots ovan begränsningar) och vill bryta våra vanor är det fortfarande krävande. För att en ny vana ska formas behöver man agera på ett nytt sätt i några veckors tid för att vanan ska sätta sig. Det beror lite på om det är något man gör dagligen eller en gång i veckan. Ju oftare man gör det desto snabbare kan man sätta den nya vanan. Eftersom det sällan leder till någon belöning måste man ha en stark övertygelse om att man gör det rätta. Det är inte så ofta fallet.

De ekonomer som tittar på våra problem som vi står inför på denna jord inser att vi behöver ta en mindre kostnad nu för att få till en omställning. Att inget göra kommer att leda till stora kostnader på sikt. Det är bara att välja. En lite konstnad nu eller en stor kostnad längre fram. Med denna inställning kan man se det som att vi behöver några små ansträngningar nu för att skapa nya vanor eller vänta några decennier och inte ha så mycket att välja på utan tvingas ändra våra vanor för att världen inte ger de önskade alternativen längre.

Trots att ovan argument låter rimligt för de flesta, såväl vuxna som barn i skolåldern, är det få som väljer det bästa alternativet. Vi kanske ska vänta och se. Det kanske inte är så illa.

Tyvärr är vi inte rustade för att hantera komplexa problem som globala miljöproblem. Vi kan välja den passiva vägen och tänka att politiker och företagare ska lösa det åt oss. Glöm då inte att de också är människor med precis samma begränsningar. Bara du själv kan försäkra dig om att något faktiskt händer. Om inte du gör något kan du inte vänta dig att någon annan gör något.

Sätt igång.

Hållbar livsstil

Uppnå hållbarhet i ditt eget liv

De mänskliga begränsningarna som hindrar oss från att agera

Andra inlägg

Välkommen till

Nyhetsbrev

Senaste blogginläggen

Länkar